fridas blogg

Börja om - gör rätt? 19 Juni, 2007

Kan jag börja om, och göra rätt? Kan jag göra rätt utan att låta mina erfarenheter, som format mig till den jag är, ha något att säga till om? Nej, jag tror inte på fenomenet som kallas att-börja-om-på-nytt. Jag tror dock på att bearbeta, kommunicera, släppa och ta nya tag.

Att börja om hade varit något helt annat. Det hade varit tragiskt att börja om vid 23 års ålder. Det hade varit en skymf mot mig, mina nära, ja faktiskt mot hela min omgivning. Var ligger problemet då? Varför utvecklas vi inte? Varför står vi och stampar på samma ställe? State-of-mind. Tro mig, du står inte och stampar på samma ställe - men du inbillar dig att du gör det. Så att du kan älta om och om igen. Varför? För det är den lätta vägen. Den kräver minst tankeverksamhet. Ja, jag vet att jag tar det till sin spets. Bryr jag mig om det? Nej, inte direkt. Vi borde spetsa upp saker och ting mer, istället för att guppa runt i någon form av inbillad trygghet. Vad tycker du? Vad känner du? Vad vill du?

Ja, detta blev ett rörigt inlägg - men med tanke på att jag inte bloggat på ett tag så får ni ha överseende med det. Egentligen vill jag nog bara säga en sak med detta inlägg: kommunicera mer. Prata, skriv, lev. Och gör för tusan inte rätt, att göra rätt lär man sig ingenting av. Okej, det blev mer än en sak. Nästa gång får jag göra om, och göra rätt.

Det luktar människa

Vi har blivit allergiska mot människor.

Det figurerar osanning i våra kanaler. Retuscherade bilder, ständigt leende ideal att eftersträva. Kärnfamiljen personifierad - mamma, pappa, barn, hund, skratt, designmöbler. Är detta verkligheten? Är det så vi lever när ytterdörren är stängd och den allmänna verkligheten är lämnad bakom oss? Nej. Vi är inte vår massproducerade idealbild. Vi är bara vi. Vi lagar ibland tråkig mat, vi softar i våra mjukisar, vi läser tidningen och vi somnar framför teven. Och det är helt okej.

Så varför försöker vi då upprätthålla denna fasad? Varför gör vi inte uppror och vågar leva vår vardag precis som vi är?  Vad är det som gör att vi försöker sträva efter osanning? Hur dumma är vi? Vi vet alla att detta inte är sanningen, ändå strävar vi dit. Mot någon förskönad bild av verkligheten. Livet är vardagen. Det är bara att inse. Och njuta. Du kan inte skjuta upp ditt liv till morgondagen, du måste leva nu. Leva i din vardag.  Allt för många människor verkar känna avsky för sin vardag. Vänd fenomenet. Lev, andas, njut av att du finns och kan påverka livet.

Perfekt är tråkigt. Ideal är tråkigt. Det är individualiteten som formar världen, inte schablonbilderna av människan. Det ligger mycket tragik i det hela; vi har vant oss så mycket vid de perfekta bilderna att vi tror att det är dit vi ska sträva.

Jag vill inte lära känna en perfekt människa. Jag vill lära känna personligheter, egenskaper och verklighet.

Lycka och njutning - två motpoler?

Lycka verkar ha blivit allmänt klassificerat som någon form av konstant tillstånd. Antingen så är du lycklig, eller är du det inte. Du ska inte kunna köpa lycka; lycka är en djup känsla som kommer inifrån dig själv. Den här lyckan ska vara så pass ren och vacker, att du endast kan uppnå den genom att vara en god människa. Onda människor blir inte lyckliga. De kan få njutning för stunden men de blir inte lyckliga. Kan detta stämma? (Jag ska inte ens gå in på området god vs. ond för det är ett helt annat ämne, låt oss för tillfället bara göra denna generalisering.) Njutning har fått en dålig klang. Det har blivit lite smutsigt. Lite skamfullt. Goda, rena människor njuter inte. De är lyckliga. Alltid. Eller?

Som god samhällsmedborgare kan du få njuta småskaligt, du kan få vara en livsnjutare, men inte i allt för stor utsträckning. Då riskerar du istället att kategoriseras som en svävande, ofullständig individ på jakt efter den sanna lyckan. Och den kan du aldrig hitta i njutningen. Det har på något märkligt vis fallit sig så att den sanna lyckan måste innefatta såväl negativa som positiva känslor. För ingen kan ju vara lycklig hela tiden? “Njut av vardagen. Ta tillvara på de små stunderna.” Visst, tanken är fin men vem gör det egentligen till en vana? Det är snarare undantag när vi lever upp i vår vardag, och tillåter oss själva lite sann njutning. Hur har vi lyckats befläcka njutningen? Vad har skett som gör att vi inte tillåter oss vara precis de sanna livsnjutare vi kanske har låst in inom oss? Varför förknippar så många av oss njutning med frosseri?

Lycka är inget konstant tillstånd. Lycka är en ekvation bestående av lugn, energi, känslor, tankar och irrationalitet. Jag behöver inte vara lycklig för att njuta. Det borde ju bli bevisat av att det finns personer som vältrar sig i sin egen olycka, om inte annat.

Olycklig eller lycklig, ta dig tid att njuta av känslan.

Förbjudet att tänka i landet lagom?

Tänk inte för mycket. Lev inte för mycket. Skratta inte för mycket. Det sticker i ögonen på folk.

Jag uppmanas att tänka själv. Så länge jag inte inkräktar på någon annans expertis. Jag uppmanas att leva. Så länge mitt liv inte överskuggar någon annans. Jag uppmanas att skratta. Så länge mitt skratt inte överröstar någon annans. Lilla landet lagom - med alla sina fördummade invånare. Vi pratar om det, “Åh Sverige, detta tråkiga medelsvensson land!” - ändå sätter vi vattnet i halsgropen när någon inte är medelinvånaren personifierad. Jag blir t o m trött på mig själv när jag skriver detta. Det om något är väl ett tecken på hur urvattnat detta ämne är. Varför skriver jag då om det? Varför pratar vi då om det? Jo, eftersom problematiken kvarstår. Likt det sura äpplets smak i barnets mun. (Ja, det är tillåtet att hitta på sina egna uttryck!)

Filosofera det får jag, så länge jag håller mig på rätt sida av gränsen. Jag får för allt i världen inte bli för filosofisk, det kanske innebär att jag kommer på något nytt. Och detta mina vänner, är inte populärt. Att jag som 22-åring skulle komma på en världförändrande tes eller tanke, det skulle krossa oss alla. Vår bild av världen skulle tvingas bli omvärderad, kanske till och med, ifrågasatt. Av en 22-årig parvel inte minst. Vad vet lilla jag om världen? Vad vet jag om människors beteenden, drifter och onda avsikter? Långt ifrån allt, men jag har i alla fall vett nog att ifrågasätta. Att tänka. Att skratta. Högre än alla andra. Ja till och med högre än dig.

Jante hit, jante dit. Visst visst, det är utmärkt att ha denna jante att ständigt skylla på. Slinka undan det personliga ansvaret som vi alla har. För bakom denna lilla jante gömmer det sig osäkra, fördummade personer. Jag tycker vi lägger ner hela diskussionen kring kulturarv och uppfostran. Bakom varje kultur finns det människor som stödjer den, om dessa små människor - ni-, istället skulle våga bli personliga skulle det hela bli mycket mer intressant.

Objektivitet - en subjektiv bedömning

Objektivitet. Finns det? För att kunna säga att objektivitet existerar krävs det ju att det finns en form av allsmäktig, ren källa av kunskap. Och vem eller vad skulle då detta vara?  Du är inte objektiv. Jag är inte objektiv. Min verklighet baserar sig på en subjektiv, inmatad konceptuell verklighetsuppfattning. Inpräglad sedan barnsben.

Men visst kan hävda att det finns en viss form av objektivitet, förslagsvis gällande smärta och andra fysiskt “konkreta” ting. Men för att kunna vara verkligt objektiv krävs det ju att du tagit del av alla sidor, alla smärtor, alla ting som världen har att erbjuda. Och om du hade tagit del av detta, hade du då varit objektiv? Naturligtvis inte, eftersom du aldrig kommer kunna smita ifrån din egen verklighet. Att det sedan är så att din egen verklighet är uppbyggd på någon form av förhoppning av objektivitet är ju en annan sak. Hur ska du annars forma din person? Hur ska du annars förhålla dig till människor omkring dig? Du samtalar, eller kanske snarare talar, med (mot?) någon. Du inbillar dig att du med din objektivitet kan avgöra att denna person vill lyssna på dig när du talar. Denna inbillning är dock nödvändig, eftersom vi annars antagligen skulle bli väldigt tragiska och ensamma personer. (Att vi sedan redan är det, men genom vår s k objektivitet avgör att vi inte är det, kan vi bygga på i evigheter om.)

Vad innefattas i begreppet objektivitet? Är medelvärde objektivtitet? Är medianen samma sak som en objektiv utgångspunkt? Då utraderar vi ju alla andra, som byggt upp denna objektivitet. Kan man bygga upp objektivitet? Och är det fel att vara subjektiv? Det är ju vår enda sanning. Det enda vi har att utgå ifrån i vår strävan efter att vara objektiva. Strunta i denna objektivitet, den gör ingen nytta och glädjer ingen. Den leder endast till förhoppningar som vi som människor antagligen aldrig kommer infria. Nej, detta är absolut inte menat som någon form av tragikomik utan helt enkelt som ett rätt och slätt konstaterande. Jag är subjektiv. Alltid. Och glad för det. Om jag alltid skulle försöka relatera till begreppet objektivitet skulle jag försvinna som person. Det enda som kan vara objektivt är det som finns utanför vår kontext. Det som existerar när vi inte gör det. Det som inte är beroende av någon eller något annat. Och hur många av oss människor kan säga det?

Genusrelaterad upprensning

Vilken rubrik va, nu blev nog somliga lite oroliga. Att städa. Rensa ut. Bearbeta det gamla. Slänga. Börja om på nytt. Är inte alltid så lätt. Speciellt inte för män. Ojoj, här börjar generaliseringens djupa avgrund som leder rakt nedåt.

Kvinnor städar för att nå insikt, klarhet, stabilitet. Det är en strävan efter pånyttfödelse. Män städar, aldrig. Haha, lugn jag skojade bara till det såhär på måndags eftermiddagen. Men män städar på ett helt annat sätt än kvinnor. De städar ofta för att det är ett slags måste, ett tvång för att visa världen att de är kapabla till att hålla ordning och reda. Det är, om jag får sträcka mig lite för långt, påtvingat. Män verkar inte alls få ut samma smärta, kärlek och befrielse av städning som många kvinnor får. Kvinnor städar, och mår bra! Vi lever upp när vi kan gå omkring i ett välstädat hem, vi njuter av doften av rent och blir nöjda när vi betraktar vårt verk. Män blir nog visserligen nöjda när de städat, men mest för att de tagit tag i ett nödvändigt ont. Inte går de runt och solar sig i glansen från det nyputsade silvret, nej de är nöjda en minut eller två men sen är det slut. De har gjort sitt, avverkat ett måste.

Män städar där det är smutsigt, men verkar även leva efter devisen “out of sight out of mind”. Strunta i brödsmulorna under bordet, bordet är ju det man kollar på och där är det ju (nåja) rent. För att ytterligare förtydliga, de verkar leva efter “hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete”. Vi kvinnor vill varken ha lite skit i hörnorna eller ett helvete. Vi vill kunna spegla oss i silvret och njuta av att det är vår förtjänst (därmed inte sagt att vi vill städa ÅT någon annan!)  Det handlar precis lika mycket om den psykiska aspekten som den fysiska. Vi vill gärna innbilla oss att vi är lite förmer än omgivningen. Lite bättre. Lite renare. Men det är vi ju visserligen också.

Att förvalta ett liv

Engagera dig i ditt pensionsparande! Byt bank! Teckna nytt elavtal! Välj kollektivtraffiken! Må bra i vardagen! Besök vår rea! Handla billig mat! Stressa mindre!

Hela dagarna går åt för att upprätthålla ditt liv, din existens. Det enda du egentligen gör är att förvalta visionen om livet. Du äter för att du ska leva, för du behöver näringsämnen som upprätthåller din existens. Du betalar räkningar, för att vardagen ska fungera smidigt. Du arbetar, transporterar dig och lever i någon sorts tro om att detta gör dig till den du är. Men när hinner du egentligen leva? Vi förvaltar en yttre fasad, ofta utan tillstymmelse till innehåll. Vem är människan bakom allt detta? Vad blir kvar när alla måsten och tvång försvinner? Finns det ens något kvar då? Är vi bara uppbyggda som ett par strategiskt handlande individer, som behövs för att få samhället att fungera på bästa sätt i sitt intrutade mönster?

Räkningar läggs på hög, ja ibland sopas de t o m in under mattan, eftersom människor inte orkar beblanda sig med dem. Eftersom de inte har råd? Ibland kanske. Men ännu vanligare, eftersom de inte har energi nog att förvalta sitt eget liv. Så det här eviga förvaltandet innefattar endast det konkreta och inrutade? Det borde det absolut inte, men för väldigt många människor är det tyvärr så. Ta bort ramarna för hur ett liv ska se ut och vad det ska innehålla och du har inte speciellt mycket kvar. Men det är nu det blir intressant, det är nu den verkliga människan växer fram. Vågar vi växa utanför vår grogrund?

Vi matas med reklam, information och intryck. Ständigt, ständigt, ständigt. Vi transporterar oss hit och dit. Fram och tillbaka och om igen. I strävan efter vad? I väntan på vad?  Att vi ska ryckas med av vardagens äventyr och kunna börja leva på riktigt? Ofta har vi inte ens tid för att bearbeta våra intryck och all information. Men vi har blivit konsumtionsberoende. Av information, intryck och beroende av ramar. En stark hatkärlek växer fram, och när ska vi stanna upp och verkligen leva? Leva för sekunden, minuten och för livet självt. Inte för samhället eller världen. Utan bara för oss alldeles själva.

Varje dag innebär ett vägval

Ibland gör världen dig besviken, upprörd,  ja kanske rent utav chockad. Då har du ett val framför dig. Antingen så gräver du ner dig i tragiken i det hela, eller så ger du dig tusan på att förändra världen.

Kanske kan du inte ändra den drastiskt över en natt (men ibland kan du faktiskt det!), men genom små steg, små ord, stolta leenden och integritet kan du ändra din framtid. Du kan göra ett val som innebär att du visar världen att framtiden inte kommer se ut som nuet. Människor kommer förändras, vissa till det bättre andra till det sämre, och det är upp till var och en att varje dag göra det val som formar morgondagen. Sitt inte och se ledsen ut när någon eller något gjort dig besviken, bli istället arg, rasande, frustrerad och kanalisera denna ilska till en stark handling. En handling som kan förändra din och alla andras framtid. Se på alla de sorgliga människorna som letar efter någon form av trygghet på alldeles fel ställen, och lova dig själv att aldrig bli en av dem. Skratta när någon förgyller din dag, le när någon får dig att vilja utvecklas som person och bli fly förbannad när någon försöker ta dessa båda rättigheter ifrån dig.

Du äger din morgondag, ingen annan.

Gästbloggare

Ikväll kommer jag citera en av mina favoritpoeter, en av mina mest älskade och finaste vänner. Han berör som få andra, lyckas alltid fånga ögonblicken genom de små små orden. He makes me fall in love with love. And I get chills.

“Hey how you doin
Thats nice, now pay attention…

I just call to say – Hi this is me, and the only one i know how to be!
Im gonna call when i feel like calling, to say – Hi, its nice to hear your voice!
The matter of fact is i do like you, so ill just hang up and rejoice.
Im gonna send you a message sayin i wish you where here.
Even if its too soon, too late or if im even too near.
Im not gonna wait for the right moment or time.
Im gonna tell my self – fuck that! and leave reason behind.
Im gonna do what i feel like doing.
Im gonna jeopardize it all and im gonna keep on moving.
Im gonna tell you im comin over just to take a good look at you smile and say
– damn baby, it was worth the while!
Ill make you complain about the things i do for you just cause you aint used to pick up the phone and dial – my number cause you used to bein rough.
You used to tell yo self – thats enough!
Dont let anybody near.
Go, give into the fear.
Plugg them both, ear to ear.
And dont you listen that voice in your head so clear.
Telling you.
Its time!
To be happy again.
To let your self feel like you felt back then.
To wake up one morning and realize you let me in, you stopped pretend and you let it mend.
To finally feel.
That what you never thaught would heel, was all the fakes things turning real, now the deal
– Is i like you, and this is the part where i decided to be me!
And to risk loosing you.
But to be free!”

En av de vackraste texter jag hört, läst, absorberat.

Skepticism, likvärdigt med ständig utveckling?

“The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found.” - Miguel de Unamuno

Detta kan vi ju säkerligen vrida och vända på i all evighet, (vad är söndagar till för, om inte för att fyllas med irrationella tankegångar?) , men ämnet är intressant. Är det verkligen så att du måste se på världen ur ett skeptiskt perspektiv för att verkligen kunna undersöka och utveckla den? Nej, för mig representerar ett ifrågasättande tankesätt inte det samma som skepticism. Kanske har jag lagt in mina egna värderingar i ordet (hur gör man för att undvika det?), men skepticism är för mig i princip samma sak som att anta det värsta. Varför ska jag göra det? Leva livet ur ett skeptiskt perspektiv? Nej tack. Att vara ifrågesättande, det är däremot utvecklande och nog även en nödvändighet för att upptäcka sanningar. Du måste våga ifrågasätta människor, varför de agerar som de gör, varför de blivit den person de blivit. Utan dessa frågeställningar kommer du nog leva ett torftigt liv. DÅ kommer du stanna vid att vara en människa som accepterar och tolererar, i en negativ bemärkelse. Du kommer se och ha överseende med människors märkliga beteende, och du kommer till slut acceptera att världen ser ut som den gör. Du kommer tappa förmågan att sträva efter något mer, förmågan att vilja påverka och göra skillnad.

Så för mig klingar det ingen sanning i ovanstående citat (visserligen endast en ordtydnings fråga men ändå.) Att bli en skeptisk person är ingenting att sträva efter, det kommer inte ge dig något annat än sorg och missnöje. Att vara ifrågasättande kommer däremot utveckla dig, frigöra dig och en dag förhoppningsvis se till att världen blir ett snäpp bättre.